Nytt liv på Åland

http://nyttlivpaland.wordpress.com/

Där bloggar jag från och med nu. Blogg.se var inte rätta stället för mig och på wordpress kan jag även blogga via mobilens appar.

Sitter just nu och väntar på M som är på väg hit från båten.
Så ikväll får jag ta bil till jobbet, yaaaay, detta gör att jag kommer dit och hem så mycket snabbare..
Fast jag ska iofs lämna in bilen till verkstad i morgon bitti då den ska servas men det blir taxi hem därifrån och jag skulle tippa på att jag ändå kommer hem fortare än om jag varit tvungen att ta tunnelbanan med byten och allt.
I natt är även sista jobbpasset för den här veckan, så imorgon så joinar jag M på båten till Åland på kvällen, i helgen ska det bli mys samt röjning i ett av kallförråden så att det är redo för isolering. Tanken är att vi ska göra om ena kallförrådet till ett sovrum så att man faktiskt kan stänga in sig lite, som bonus blir halva förrådet en stor walk-in-closet och det tänker jag då inte klaga på ;)

Nu ska jag skriva inköpslista så jag inte glömmer vad jag ska handla i affären, tänkte tima in det så att jag sen kan få lift hem av M sista biten eftersom jag tänkte köpa lite tunga saker.

Var ett tag sen jag skrev nu vilket beror på att hela förra veckan spenderades på Åland och jag kunde inte för mitt liv komma ihåg mitt lösenord hit, sen hade jag även annat för mig än att sitta vid datorn.
Vardagarna spenderade jag hos K och barnen där jag får ett stadigt flöde av koffein samt gos med barnen. Vi fick även upp lite julgardiner. =)
I lördags var det även julfest som M's jobb fixat. Riktigt trevligt faktiskt och massa god mat som de serverade med tillräckligt långa pauser så att jag faktiskt kunde äta lite av både förrätt, varmrätt och efterrätt. Najs!!
Temat för festen var Spargala och även om det var en massa interna och lokala skämt som jag inte riktigt hängde med i så var det mycket bra och proffsigt gjort, det hela avslutades med fyrverkerier i brandmansstriptease.. =)

Den här veckan är det nattpass på jobbet, långa långsamma och tråkiga pass. Känner mig inte direkt motiverad på jobbet heller numera i och med att jag mest bara längtar till Åland hela tiden, jag gör ju det jag ska göra (och lite till) men kan inte känna samma glädje på jobbet längre och det är ju lite trist. Kan iofs även bero på att stämningen på jobbet är lite si och så, en kollega blir omplacerad pga diverse saker, folk har blivit inkommenderade från fältet att sitta inne på radion och vissa mot deras vilja vilket inte direkt skapar en god stämning, sen är det alltid tjafs om något då vissa verkar tycka att det är deras livsuppgift att klaga, klaga, klaga på allt och inget. Jag som brukar känna mig positiv i alla lägen och inte heller brukar påverkas av allt gnäll känner att det faktiskt tär på mitt goda humör och jag känner att jag inte orkar med allt i samma utsträckning jag gjorde förr.
Har även hört av andra som gjort operationen att vissa verkar få depressioner och mår dåligt psykiskt efteråt, nu är jag inte där på låååånga vägar men mitt vanliga tålamod verkar ha försvunnit för tillfället och jag känner att snart kommer jag nog till och med börja fräsa ifrån, vilket är extremt ovanligt för att vara mig som annars tar det mesta med gott mod. Men jag känner nog att det snarare har att göra med min frustration över att inte få något jobb på Åland och inte få börja mitt nya liv lika snabbt som jag skulle vilja.

Får se om M och jag bestämmer oss för en tidsgräns för det här velandet, då jag faktiskt säger upp lägenhet och jobb fastän jag inte har något nytt på Åland, känner inte att jag kan hänga in limbo hur länge till som helst. Gör jag det framåt våren/sommaren så borde man (man vet ju aldrig med åländska arbetsgivare) kunna få ett jobb åtminstone över sommaren som sen ger mig rätt att stämpla till hösten i alla fall.
Nu har jag sökt lite fler jobb den här veckan och jag håller tummar och tår för att någon av dom ska känna att jag verkligen är rätt person för jobbet, kanske har en intervju på g på ett jobb som verkar mycket intressant, inte heltid men jag känner att så länge jag får nog med pengar för att gå runt så ordnar det sig nog ändå. =)
Just nu längtar jag så mycket efter M att det faktiskt är lite jobbigt, jag vill ju bara få flytta dit och få börja mitt nya liv med honom, slippa detta farande fram och tillbaka. Veta att jag får krypa ned bredvid M varje kväll, kunna sitta i soffan med M och mysa med katterna och titta på en film, dessa vardagliga saker längtar jag efter.

Är i Stockholm över helgen för att jobba natt.
Fredagnatten blev extremt jobbig, mest för att jag var så himla trött. Vaknade strax efter 5 svensk tid, blev skjutsad till K för lite morgonkaffe medans M åkte till jobbet. Tanken var att han skulle hämta mig strax innan 8 för att köra mig till båten som skulle gå 8,30... Trodde jag ja..
Båtfan gick tydligen kl 8, vilket jag kom på kvart i så det fanns inte en chans att M skulle hinna ta sig från jobbet, hämta mig och sen få mig till båten i tid. Så jag fick ta nästa båt som gick 13,15 helt enkelt.
Hann i tid till den båten och sov större delen av resan mot Kapellskär. Skulle sen försöka sova på bussen mot Stockholm men det blev inte så mycket med det allt pga 2 damer i 80 års åldern som satt bakom mig. För det första så tjattrade de något enormt, sen verkade den ena ha lite magsmältningsbesvär efter att ha tryckt in ett halvt buffébord under båtresan. Damen rapade, konstant, under hela resan och det var inte små fina "brp" heller utan mer i stil med bUUUUUUUUUUUUUUURPPPPPPPPPP!!!!!! och däremellan så hostade hon på ett sådant vis att jag kände en viss oro att få en spya i nacken ibland. *ryser*
Väl hemma i lägenheten så hade jag ca 3h på mig att fixa lite käk, packa upp väskan, duscha och fixa klart inför nattpasset så det lämnade inget utrymme för att få extra sömn, så när jag väl var på jobbet vid 21 så var jag redan trött. Tröttheten blev inte direkt bättre under natten och framåt morgontimmarna var jag illamående av trötthet och hemresan på tuben var hemsk. Däckade direkt när jag kom hem, hann iaf få av mig kläderna innan jag stupade i sängen. Sov sen fram till strax efter 14 dvs ca 6h så nu börjar jag bli lite trött igen så jag ska nog försöka mig på en liten tupplur innan det är dags att bege sig mot jobbet igen.

Imorgon blir det att packa väskan igen, ska försöka hitta lite kläder här hemma som gör att jag kan känna mig fin nästa lördag då det är julfest på M's jobb, har några tankar men sen är frågan hur kläderna sitter, får köra lite modevisning för mig själv här imorgon och hoppas att jag får ihop en outfit som funkar.

Igår var jag på jobbet efter att ha varit hemma o krasslig några dagar. Trodde i och med tidningarnas hype om snökaos etc att det skulle bli lite småkörigt, men icke..
Det var så himla lugnt hela kvällen, vilket iofs var rätt bra för jag känner att jag nog inte är hundra % återställd utan hjärnan är lite segare än vanligt.

Idag blir det färd till M, äntligen!!
Har saknat och längtat enormt efter honom. Allt känns så mycket lättare när jag har honom i närheten.
I måndags fick jag lite psykbryt här hemma och kände att inget går min väg och vart lite deppig, satt o bölade i telefon med M till och med.
Det är det här med att få ett jobb på Åland som spökade. Jag har sökt varenda jobb jag kan söka och blivit kallad till 2 intervjuer av 25 typ. När jag sökt jobb här hemma senaste gångerna har det varit i stort sett tvärtom, jag har sökt 25 jobb och blivit kallad till intervju på 20 av dom.
Företagen på Åland verkar inte heller tycka att de behöver meddela att tjänsten är tillsatt, jag menar hur svårt kan det vara att sammanställa alla mailadresser till de som sökt och skicka ett litet " hej, tack för din ansökan. Tyvärr har vi valt att gå vidare med en annan sökande" istället sitter man nu och väntar och väntar och väntar.. Man vet inte om de har anställt någon eller om jobbet fortfarande är aktuellt. Om företag i Stockholm som fått in 400 ansökningar kan fixa ett sådant mail så borde det väl vara en enkel sak för Ålandsföretag som kanske får in en fjärdedel (och nu tar jag i lite)
Känslan som jag får är att bara för att jag inte är ålänning så får jag inget jobb, nu är ju Åland ganska litet och de flesta känner någon som känner någon som gör att de får jobben. Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett jobb...  Blir mer o mer frustrerad bara, det är ju inte så att jag inte har bred erfarenhet, jag är social och kan prata för mig, mitt CV och personliga brev är riktigt bra och jag har till och med gjort så att de senaste jobben som jag sökt så lämnade jag in papprena "in person" så att de skulle få ett ansikte på ansökan samt att jag presenterade mig och visade att jag inte är inavlad med 6 fingrar per hand.. Men inget verkar fungera...

Vad sjutton ska jag göra?

Har mått lite dåligt sen i lördags eftermiddag. Började på jobbet och jag kunde helt plötsligt inte fokusera på vad som stod på skärmen, bokstäverna hoppade än hit och än dit..
Försökte vila en stund för att se om det blev bättre men icke, så det slutade med att jag fick sjuka mig och gå hem. Har sen dess känt mig extremt matt och orkeslös och det snurrar till rätt bra i skallen om jag gör för snabba rörelser eller reser mig upp för fort.

Efter lite självdiagnostik så tror jag att det beror på att jag varit lite slarvig med alla mina tabletter samt att jag har svårt att få i min så mycket vätska som jag behöver. Att jag har vätskebrist märks om inget annat på huden, är så himla torr att jag flagar i ansiktet samt att huden inte "återställer sig" så fort när man nyper sig själv och att jag känner mig torr i slemhinnorna som t ex näsan (weird I know)
Har nu försökt att trycka i mig massa vatten sen igår morse samt ta alla tabletter som jag ska. Jag har märkt en förbättring i det att jag inte är yrslig längre men känner mig ändå matt och orkeslös.

Tycker att det är jättesvårt att få i mig vätska, jag ska ju inte längre dricka medans jag äter och att dricka direkt efter gör mig illamående. När jag är rejält törstig så kan jag inte heller dricka mig otörstig på samma vis jag kunde innan operationen utan nu måste jag dricka några klunkar och sen vänta en stund annars börjar det åka jojo i halsen.. Allt detta kombinerat gör att vätskeintaget har minskat allt för mycket för mitt egna bästa.

Ska ta mig till apoteket idag och inhandla lite resorb och se om det hjälper till lite.

Är ledig idag igen och inget inplanerat på agendan, så jag har tråååååkigt.....

Förut när jag hade tråkigt så kunde jag laga mat och äta, det funkar ju inte nu eller jo laga mat kan jag göra men det ger inte samma buzz som tidigare eftersom jag nu får lägga allt i små små matlådor och frysa in. Har tvättat lite idag i ett försök att sysselsätta mig men det är ju inte så mycket jobb med tvättning heller, lägga in tvätten, starta maskinen, vänta en timme sen flytta över det till torktumlaren..
Har diskat också, satte in all disk i maskinen vilket tog kanske en kvart, startade maskinen och så vips var jag sysslolös igen..

Jag vill göra något men vet inte vad.. gaaaaaaaah

Jag har börjat rodda i att fixa en klassträff.. I år är det 30 år sen jag började ettan.
För någon månad sen fick jag kontakt med en gammal klasskamrat från grundskolan, Danne, och vi började snacka om hur kul det vore att ses igen och vips så erbjöd jag mig att kolla upp det hela..

Jag skickade förfrågan till alla gamla klasskamrater som jag har på fejjan och alla tyckte det var en god idé så nu har jag med hjälp av Marit, en annan klasskamrat, börjat leta upp adresser till alla i klassen. Hittills har jag lyckats hitta till alla utom 2. Det är inte lätt att hitta en Eva Andersson eller Pär Andersson födda -73 inte.. Finns många sådana i Sverige, har de dessutom bytt efternamn så är det rätt kört.. :(

Nu ska jag försöka fixa brev/vykort till alla de som jag inte har via mail eller fejjan så att de får reda på att boka in festen.
Niklas från klassen bor kvar i Vadstena och har lovat ordna en lokal för oss att vara i, tydligen har firman han jobbar i en festlokal som vi kan få låna =) jag undrar om Titti fortfarande jobbar inom restaurangbranschen hemma i stan så kanske hon kan fixa lite catering..
Festen ska iofs inte gå av stapeln förrän i slutet av maj dvs 22 år efter att vi slutade 9an men jag är ju lite av en planerare o gillar att ha saker färdigt i tid.. :D

Note to self: fixa fullständiga adresser med postnummer o allt så jag kan skicka iväg breven snarast möjligt..

Idag är jag ledig, men råkade i ett svagt ögonblick igår på jobbet lova att jag skulle komma in och spela innebandy..
Jag är en svag människa.... :/

Det pågår just nu en turnering på jobbet där de olika turlagen spelar mot varandra för att sen kunna kora avdelningens bästa innebandylag. Igår torska vi med 5-10 och laget vi spelade mot igår torskade mot dagens lag med 2-11 så dagens match känns inte riktigt som om vi kommer att vinna. Men men det är bara att satsa allt och se hur det går.
Jag gillar ju att träna och sporta men har ju pga min kropp inte riktigt orkat förut. Inte lätt att springa när man bär på runt 50 kg övervikt direkt, men jag kan redan nu känna att det går mycket lättare att röra sig. I måndags till exempel fick jag springa sista biten till tunnelbanan för att hinna med tåget och det gick förvånansvärt lätt, ok det var ingen lång bit bara ca 50 meter men det har tidigare känts i knäna direkt, men inte häromdagen =)
Min springstil förut har även varit mer av ett snabbt hasande än faktiskt springande och även där har det förbättrats avsevärt och det efter bara 13 kilo minus. Jag ser en ljusning....

Golvet är inte heller lika långt bort som förut, jag kan numera knyta skorna utan att det känns som om lungorna pressas upp i halsen. Är himla skönt att man faktiskt märker förändringar för vågen verkar ha slagit stopp nu och jag står och stampar på samma ställe nu sen 4 dagar tillbaka, får hoppas att lite motion gör att det börjar röra på sig igen. Jag försöker att inte väga mig så ofta men det är så jäkla svårt att låta bli, borde packa undan vågen någonstans istället för att ha den lättillgänglig på badrumsgolvet.

Jag har försökt ragga efter någon jacka att ha men det går inget bra. Jag vill inte köpa en ny jacka nu eftersom den enbart kommer passa nu och inte om 3 månader.. Men ingen verkar äga en jacka i modell stor som de inte behöver. Min jacka som jag har nu var ju lite stor redan från början för att jag ska kunna ha tjock tröja etc under, nu ser jag ut som om jag vore höggravid när jag har den på. Likadant med min vinterjacka, som dessutom är extremt fult beige jag vet inte vad jag tänkte på när jag köpte den, den gör att jag ser ut o vara lika stor som jag var innan op..
Nu vill man ju känna sig smalare och då är det banne mig inte kul att se ut som om inget har hänt..

Det är inte lätt det här med att nu vid 37 års ålder försöka skapa nya rutiner, lite som att lära gamla hundar sitta, men det är ett måste. Svårast verkar jag ha att få det här med frukost att funka.
Har flera mornar mått illa (nej jag är inte med barn) efter frukost och det känns inte som en bra start på mina dagar. Har exprimenterat med olika slags frukostar men alla har i stort sett gett samma resultat. Men nu äntligen verkar jag vara något på spåret, riskakor...

Frukost de senaste 2 dagarna har varit en riskaka med leverpastej och efter det så dricker jag kaffe, en viss klump i halsen bildas fortfarande strax efter intag men inget illamående. Yaaaaaaaaaaaaay!!!
Sen kan jag äta lite mer nästa gång det är dags för matintag.. Hörde av en kollega som gjorde sin operation samma dag som mig att för långt uppehåll mellan måltiderna kan orsaka illamående men jag tänker fan inte börja ställa klockan för att gå upp o käka mitt i natten, någon måtta får det vara..

Det är även svårt att lära sig hur mycket jag egentligen kan äta, lägger upp vad jag tycker är jättelite på en liten tallrik men ibland blir det ändå 2 tuggor för mycket. Förr kände jag mig däst och övermätt om jag käkade en portion för mycket, nu är det snarare om jag käkar 2 tuggor för mycket och känslan dyker ju inte upp förrän 20-30 minuter efter jag tagit sista tuggan och då är det ju definitivt för sent att göra något åt saken. Saken är ju även den att jag kan äta liiite mer till middagen än vad jag kan äta till lunchen, om det har med att man under dagen töjer lite på magen har jag ingen aning om. Fast jag försöker att göra jämnstora portioner hela tiden men ens ögon har en förmåga att förvilla en ibland.

Idag ska jag börja träna också, känner att kroppen behöver det nu och att jag mår så bra att det inte borde vara några problem. Eller jo, problem kommer jag ha, konditionen är ju puts väck, jag kommer flåsa värre än en snuskgubbe i badhuset och imorgon kommer jag säkerligen knappt kunna röra mig. Jag börjar ju inte smått direkt heller, på jobbet har vi innebandyturnering och mitt turlag ska spela idag så jag ska vara med.
Tävlingsinstinkter har jag ju också så jag vet att jag kommer ta ut mig rätt ordentlig även om jag innan bestämt mig för att hålla igen lite så här i början.. Men men jag är ledig imorgon så jag kan sitta hemma och oja mig över värkande muskler =)

Måndag morgon och jag är i Sverige igen.
Helgen tillbringades på Åland hos M och jag kom tillbaka till Stockholm i går kväll. Det kändes som om jag kanske skulle stannat kvar på Åland för det mesta gick på tok på hemvägen. Själva båtresan gick helt ok men sen kom jag inte med direktbussen till Stockholm utan fick ta den som går via Norrtälje..
Fine, en liten omväg bara tänkte jag..

Sen fick bussen soppatorsk mitt på en motorvägsled och vi fick sitta och vänta på en ersättningsbuss i ca 20 minuter. Väl på Centralen tänkte jag slänga i mig lite mat och gick till Burger King där jag köpte 4-pack chicken nuggets. Sen ned till tunnelbanan och lyckades preciiiis missa mitt tåg. Nästa tåg gick 15 min senare, jag vet det låter som om man vore väldigt bortskämd, när man bodde på landet så var ju väntetiden snarare 1,5h om man hade tur, men vid det här laget började jag må lite halvkasst.
Lätt yrsel och ett svagt illamående, jag vet att jag hade inte ätit för mycket så det måste betyda att jag troligen åt dom där jävla nuggets för fort.
Tunnelbanan segar sig in till slut och jag kliver på. Hela vagnen stinker av vitlök, visst det är halloweenhelg men jag tror inte att de utklädda blir mindre fyllepåstridiga bara för att någon vräkt i sig 5 hela vitlökskransar... Mitt illamående blev inte direkt bättre.

Väl hemma i lägenheten var jag så slut att jag klev ur kläderna i hallen och däckade i sängen direkt.

Ikväll blir det lite middagsbjudning här hemma, en kompis och hennes kille samt deras schäfer kommer på besök. Jag ska laga köttgryta och de tar med efterrätt i form av kladdkaka =) mums Hade varit kul om M hade varit här också då han inte träffat just den här kompisen än, men det kommer fler tillfällen.

Imorgon far jag till Åland igen så jag ska även hinna packa under kvällen eftersom jag ska jobba dag imorgon och går direkt från jobbet till bussen mot Kapellskär.
Har nu varit hemma sen förra onsdagen och det känns som om det gått flera veckor men icke.. Jag längtar som sjutton efter M och alla kissarna.
I helgen ska vi eventuellt även låna hund, vi har lånat den förut och det går ju ähm ok kanske man ska säga.. Mina katter är inte speciellt förtjusta i hunden men de har vett nog att hålla sig undan iaf. =) Har vi hund i helgen så blir det troligen även ut i skogen och gå samt kasta pinnar, det är ju bra att få lite motion på köpet också.

Nysökte ett jobb igår också, sökte en tjänst där för någon månad sen också men då fick jag den inte, men nu har de en till tjänst ledig så jag söker igen och hoppas på bättre tur denna gång. Jag har jobbat på liknande ställe förut och tycker att det är jäkligt kul, inte glamouröst direkt men jag är nog hellre sån att jag har lite skit under naglarna än att jag måste piffa mig som en tok varje morgon. =) Så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas det går vägen den här gången.

Vet inte om det är ett kvinnligt fenomen att hjärnan har en förmåga att på helt egen hand tänka ut värsta tänkbara scenario för allting.

Inte alltid, men ibland, det hänger oftast ihop med att man känner sig lite halvt nere till och börja med och dessa hjärnspratt gör ju verkligen inte saken bättre.

Jag till exempel har ju lite av en fobi mot att vara passagerare i bil, buss, flyg etc.. Jag har ju då inte kontrollen och känner mig ofta lite nervös. Det har inget med att jag inte litar på föraren men om föraren gör saker som att prata i mobil, skriva/läsa/skicka sms så ger det mig alltid svettiga handflator och lätt hjärtklappning för min hjärna är helt säker på att det kommer komma ett djur/annan bil/komet etc farande och föraren kommer inte hinna med att reagera och jag som sitter bredvid kan bara se på när det händer.. gaaaaaaaaaaaaaaah
Känner jag mig dessutom trött så måste föraren per automatik känna sig lika trött så jag kan aldrig sova i bilen av rädsla att föraren också då kommer somna.
Helt ologiskt, jag vet!!!
Men den delen av hjärnan som snurrar med alla dessa tankar är inte logisk alls, min logiska del av hjärnan kan skrika sig blååå att "Jenny, lyssnar du på andra hjärnhalvan så är du korkad, det är så lååångt från sanningen du kan komma, slappna av.. ta det lugnt.. allt kommer gå bra.. " men jag har ändå snurr i magen, lite kallsvettig och hjärtat hoppar till för allt och inget..

och nej jag har aldrig varit i en trafikolycka, detta fenomen har bara funnits i mitt liv de senaste 7-8 åren. Enda orsak jag kan komma på är att det kan ha börjat i samma veva som jag började jobba på SOS Alarm och då fick höra om allt som faktiskt händer där ute på vägarna, varpå hjärnan gick in i högvarv och har fortsatt med det sen dess..

Det är inte bara trafikrelaterade hjärnspratt heller.
Nu har jag ju ett långdistansförhållande där jag till 100% litar på min pojkvän, men ibland så sätter hjärnan igång och fabulerar ihop saker, jag vet att det bara är trams men det tar lite tid att skaka av sig ibland. Häromdagen satt jag och slappade i soffan i godan ro och poff så drog hjärnhelvetet igång..
"oh han kommer träffa någon annan nu när du sitter i Stockholm.. sen kommer han inte gilla hur du ser ut när du går ned i vikt.. sen tycker han med all sannorlikhet att du är tråkig.. etc etc etc.. "
Jag vet att det är trams men jag hinner ändå få en liten klump i magen innan jag kan få igång den logiska delen av hjärnan igen och tysta ned den irrationella delen.
Det är extremt irriterande och just sådana tankar har väl och göra med att självkänslan inte alltid är på topp och det är ju åtminstone något jag kan jobba på. Men hur sjutton ska man jobba bort min "passagerarfobi"??